Ett kvarter fullt av julstämning

Förra veckan tog vi flyget till Tyskland och julmarknad.

Det är något speciellt med de tyska julmarknaderna. De sätts upp till advent och står sedan där fram till jul. Det blir som ett helt litet kvarter fullt av julstämning! Matbodar, prylstånd och små pubar med rykande het glühwein och choklad med vispad grädde.

Barnen uppskattade kanske den klassiska karusellen eller ponnyridningen i den lilla manegen med julmusik mest. Jag tycker det allra bästa är dofterna som vilar över hela marknaden. Bränt socker, mandlar, kryddor, grillat kött och korvar.

Med halva släkten boendes i Tyskland åker vi regelbundet dit. Själva julen vill jag aldrig fira någon annanstans än hemma i vårt hus men en resa till Tyskland i adventstid är en fin tradition. Tyskland i adventstid är något alldeles särskilt!

Lycka är

... att sitta med mjuk och gosig barnakropp i knät och bli matad med pepparkaka av liten trugande hand. Här och nu finns allt jag kunnat önska.

Första advent

Det är första advent och solen skiner som en riktig vårdag. Jag har inte riktigt hunnit med, det känns som advent kom väldigt plötsligt!

Sent i går kväll kom i alla fall några adventsljusstakar upp i fönstren. Jag älskar verkligen de här enkla varianterna av elektriska ljusstakar! Förutom den i järnsmide och glasstenar som mamma och pappa har hemma så har jag aldrig hittat någon variant som känns finare än de här riktigt enkla, billiga och ickenytänkande adventsljusstakarna. Barnen var saliga när de kom upp i morse och tyckte det var så vackert! "Titta, lampa!"utropade Emil och sprang från fönster till fönster.

På förmiddagen åkte vi iväg och vaccinerade oss föräldrar så nu är vi alla i familjen skyddade mot den hemska influensan - som kanske inte blir så illa som befarat ändå... Efteråt fick Lisa prova sina allra första skridskor i ishallen och det gick riktigt bra! Nu sitter tjejerna och tittar på inspelade Lilla Melodifestivalen och jag kan inte annat än hålla med svenska vinnarbidraget Ulrik som sjunger om att han har en alldeles vanlig dag och att han har det bra! Det har jag.

Till middag ska jag prova att laga ugnsstekt butternutpumpa och kycklingfilé med apelsin-och-kanel-kryddning och till fikat har vi köpt julmust, lussebullar och pepparkakor. Lite lagom adventstema idag...

Ja, jag har en bra dag! Hoppas att du som läser det här har det också!

Ett hörn av köket

Det finns inte så mycket tid till att sitta vid datorn just nu. Vi har en renoveringsperiod hemma vilket i praktiken innebär att Markus jobbar jämt - antingen borta på jobbet eller hemma med huset. Vilket ju lämnar mig att ta hand om allt som har med barn och hushållsarbete att göra.

Fint blir det i alla fall! Just nu är det listerna på nedervåningen som kommer på plats och målas. Fotografera är ju omöjligt i detta gråväder så här kommer i stället några gamla bilder på köket.

Samma hörn av rummet och hur det växt fram under renoveringen. Det fanns inget kök här tidigare utan det är byggt helt från grunden. Det vi hade att förhålla oss till var tre fönster och fyra dörrar men annars kunde vi fritt bestämma hur olika köksfunktioner skulle placeras. Det var färdigt till förra julen och jag är så nöjd med hur det blev!

Jag vet inte hur ofta jag kommer att skriva här närmaste tiden. Tankar och idéer skapas och frodas men det mesta av det förblir ogenomfört - såväl pysselprojekt som blogginlägg. Det känns frustrerande ibland men är bara att acceptera. Tankeplaneringen är ju trots allt halva nöjet så jag får väl njuta av den desto mer just nu!

Kika gärna in här igen eller prenumerera på min blogg genom Bloglovin (klicka på ikonen till höger) så ser du när jag skrivit något nytt. Det kan bli i morgon eller nästa vecka! Jag vill också passa på att säga tack till er som lämnar kommentarer, det är så roligt att läsa! Jag har sett att alla bloggare förhåller sig olika till kommentarer och jag har valt att inte besvara dem bland kommentarerna, om inte någon har frågat efter något specifikt, men vartenda ord ni skriver gör mig så glad! Tack för det.

Här och nu

Ofta behövs det så lite. Buskar med "smällbär" bredvid en stor vattenpöl på vägen hem kan ge spännande samtal och experiment kring varför vissa grejer flyter medan andra sjunker till botten.

I vattenpölen kan man sedan hoppa runt, springa, stampa och sparka upp vatten så det stänker överallt. För det är roligt! Sedan kommer någon på att "smällbären" är mat till ankorna som bor här i havet och då ska ankorna matas, gullas med och räddas upp ur diverse knipor de stackars små liven hamnar i.

Och gissa vilka som kommer efter oss och absolut vill följa med hem när det är dags att gå? Ja, så vi fyller vagnen med låtsasankor och det sitter till och med några på cykelstyrena men hem kommer vi till slut. Och sen ägnar två små tjejer hela eftermiddagen åt lek med ankorna. De kupar händerna i luften och lyfter försiktigt försiktigt och man skulle ju kunna hävda att ankorna faktiskt inte finns "på riktigt". Fast varför det? I tjejernas värld finns de ju!

Ofta behövs det så lite. Det gäller bara att ibland stanna upp. Här och nu. Precis som barnen gör.

Mitt hem är min borg

I dag är det sex år sedan vi fick nycklarna i handen till vårt hus. Det första och enda hus vi tittade på när vi beslutade att det var dags att köpa hus. "Ni kan väl lägga ett bud eller nåt", sa mäklaren i golfbyxor som avskedsfras efter visningen. Och det gjorde vi och pressade priset rejält eftersom ingen annan var intresserad - eller galen nog...

Flyttlasset gick en gråtråkig novemberdag och vårt pick och pack med udda prylar och grejer vi samlat på oss under studenttiden lastades in i stora Salen. Väldigt praktiskt att sedan kunna ta en kartong i taget och inte behöva kliva över ouppackade lådor och saker.

Vårt hus är ett gammalt rejält trähus som en gång i tiden byggdes som ett slags Folkets Hus i det lilla samhället. På 1960-talet såldes det sedan vidare till en familj där mannen inredde snickeri i den stora Salen där tidigare dans, teater och biograf bedrivits. De hade snickeri kvar där ända tills vi köpte det.

Huset består av tre huskroppar som sitter ihop. I den ena delen har det ursprungligen funnits några små lägenheter på övervåningen och kapprum, föreningskök och matsal på nedervåningen. I den andra delen fanns Scenen med en stor öppning ut mot Salen som alltså finns i mitten och binder samman alla huskroppar. De förra ägarna bodde på övervåningen där det tidigare funnits flera smålägenheter men som de gjort om till en stor lägenhet med två sovrum, vardagsrum, kök och badrum. Det var också där vi flyttade in till en början.

Varje ägare sätter ju sin prägel på ett hus och bygger kanske om för att det ska passa de egna behoven bättre. I vårt fall har den förre ägaren byggt om rejält och även om det var praktiskt och funktionellt för dem så var det väldigt långt ifrån hur vi tänkte oss att använda huset. Scendelen var tex helt ombyggd till små förrådsrum och plats för ett stort pelletssilo. Läktaren som överblickar Salen var igenspikad och en ny trapp byggd som gjorde det omöjligt att ha en passage från hallen ut i Salen.

När jag tittar på gamla bilder, eller helt enkelt minns hur huset var för sex år sedan, undrar jag faktiskt själv varför vi föll för det här huset! Men det var de vackra fönstrena, rymden och ljuset som strålade in på det gamla trägolvet i Salen som gjorde det. Huset hade potential. Nu har det gått sex år och vi har lagt massor med arbetstimmar på att grundligt renovera och skapa det hem som vi såg framför oss när vi var på visningen.

Här några "före-och-efter-bilder" från hallen på övervåningen:

Ovan hallen innanför balkongen som tidigare använts som kontor och som vi renoverade och har inrett till en lekhörna åt barnen. Nedan ett annat hörn av den inre hallen:

En hel del arbete finns kvar att göra men vi är på god väg att skapa vårt drömboende!

Hos oss just nu

Så här ser det ut hemma hos oss just nu! Lister som sågas till och kommer på plats runt golv och fönster i Salen. Äntligen!

Hela landskap som växer fram där små grodor och andra plastfigurer bor. Alltmedan tjejernas rum blir svårare och svårare att ta sig fram i...

Och så "Titta taaato!"... Traktorfilmer på youtube som rullar samtidigt som jag surfar runt och kikar på bloggar och annat. Emil delar visst sin fascination över traktorer med många många fler - det finns såååå många hemvideor med traktorer i alla tänkbara former. Jag hade ingen aning. Tänk vilka nya världar som öppnar sig genom barnen!

I stormens öga

Vi är kvar i sjukstugebubblan. Trodde att Julia skulle klara sig men hon hostar nu ikapp med de andra och har haft feber ett par dagar.

Det händer ofta, när det blir för intensivt med barnen, att jag känner mig alldeles trängd och instängd. Frustrationen bara stiger i halsen och jag blir en skrikmamma med noll tålamod. Paradoxalt nog är jag nu hur lugn och tillfreds som helst. Efter att i över en veckas tid haft minst ett barn på mig, runt mig, bredvid mig, i knät eller ropandes på mig borde frustrationen bokstavligt talat spruta ur munnen! Speciellt eftersom Markus sedan ett par dagar är tillbaka i jobbruschen och jag tar hand om barnen i stort sett ensam dag som natt.

Men det är som att vi går in i en annan sorts andning. Det enda som finns och det enda som är viktigt är vi. Att vara nära, tillsammans, kramas och bara vara. Vi sover oftare, om än lite mer upphackat. Tänker inte att vi ska göra eller hinna så mycket. Och så ännu en paradox; vi har hunnit flera saker som inte blivit av tidigare. Bullarna blev bakade och nu sitter lister uppe i alla de rum som var färdigrenoverade för snart ett år sedan men som ännu inte fått sista finslipningen. Nu är det på gång!

När jag får en stund över, som nu när jag skriver det här och de två minsta barnen sover, vet jag knappt vad jag ska göra. Allt som står på den mentala "måste-göra-listan" är som bortblåst. Fast jag antar att det alltid finns en hög tvätt att ta itu med eller några golv att dammsuga...

I sjukstugan

Nu går vi in på sjunde dygnet med sjukstuga här hemma. Och nej, det är inte svininfluensan!

I onsdags kväll åkte jag snabbt in med Lisa till jourmottagningen efter att hon helt plötsligt, efter ett dygns feber, började hosta starkt, ihåligt och "skällande". Hon satt i mitt knä och gosade och tappade i princip nästan rösten på bara några minuter. Kikhosta var diagnosen enligt läkaren och vi åkte hem med antibiotika och bamseklistermärken.

I torsdags blev sen Julia blank på ögonen och varm i pannan men hon klarade sig genom att sova extra mycket och var pigg som en lärka hela helgen. Sent i lördags kväll var det Emils tur. Han hade haft feber och lite hosta under dagen men plötsligt var febern uppe i över 40° och han började hosta hårt, kippade efter luft och hulkade som att han ville kräkas utan att det kom något. Jag trodde ärligt talat att han skulle kvävas och dö. Vi har över en halvtimmes bilfärd till sjukhuset så vi ringde direkt till ambulansen som finns på närmare håll. De kom på en gång men redan på vägen in andades han mycket lugnare.

Falsk krupp var Emils diagnos. Med 10 kortisontabletter vidgades luftrören fint och han kunde andas igen. Läkaren verkade tveksam till att det verkligen var kikhosta Lisa hade och jag bad honom att se efter vad som stod i hennes journal. Det gjorde honom inte mer övertygad. Ibland får jag en känsla av att läkare gissar sig fram och den ene säger något som den andre anser vara helt fel och vice versa. Och mitt emellan står man själv och bara önskar att ens barn ska må bra och bli frisk! Hur som helst så mår de bättre nu. Hostattackerna blir färre och färre och bara Emil har fortfarande lite feber.

Vi har befunnit oss i något av en bubbla här hemma! Som tur är har Markus haft helt lediga dagar i sitt oregelbundna jobbschema så vi har varit två vuxna hemma. På kvällen när barnen somnat har vi plockat fram thé, vin, choklad, nötter, stinkande ostar och oliver och myst tillsammans medan vi sett avsnitt efter avsnitt av Desperate Housewives.

Visst är det tur att vi har fredag hela veckan så vi kan ha fredagsmys varenda dag!

Årets första snö

Häromdagen kom årets första snö. Det var väl mest snöblandat regn egentligen men ändå så pass ihärdigt att ett tunt vitt täcke stannade kvar på marken.

En miniatursnögubbe fick vi i alla fall till som tog plats på trappen!

I dag ligger där bara en våt mössa och halsduk. Men det är helt okej. Jag väntar gärna på snön tills Lucia!

Kanske världens bästa leksak

Om jag bara fick välja en enda leksak barnen skulle ha hemma väljer jag definitivt duplo. Fina färger, kreativa möjligheter och i princip outslitliga.

Vi har en stor korg duplo i köket och här leks och byggs det dagligen av såväl små som lite större barn. Vanligt lego kommer så småningom också att få sin plats här hemma men ännu så länge är alla nöjda med duplot. Favoritbygget just nu är hus och städer.

Och ibland kan man få höra ljuvliga samtal systrar emellan medan de bygger:

- Rött är sött! Grönt är skönt och gult är fult! Gult är fult!

- Okej, då tar vi inte gult...

Hur vi lagar mat

Jag tror att jag nämnt det förut; att jag sällan är ensam och i lugn och ro kan röra i grytorna när det är dags för matlagning i familjen Fredag. Oftast finns minst en och flera ungar på pallar och stolar vid köksbänken och framför spisen. Det händer ju såklart att de är fullt nöjda med uppgiften att diska små skålar och tar uppgiften på så stort allvar att diskningen tar lika lång tid som matlagningen.

Eller att de helt enkelt drar igång ett eget uppslukande projekt som involverar att kavla disktrasan med alla kavlar som finns i skåpet.

Såna gånger får jag ju faktiskt laga maten alldeles själv och hinner till och med att fotografera! Andra gånger har jag fått flytta ned matlagningen på golvnivå och skala potatis och rotfrukter i en balja på golvet för att överhuvudtaget få till en måltid. Det skulle ju vara roligt att ha kort på men det känns rätt omöjligt i stunden! Pannkaksstekningen i fredagskväll med fem upptrissade hjälpredor i åldrarna 1 -6 år var också en upplevelse i särklass... En fick ansvara för smöret i stekpannorna, en annan höll i måttet medan en tredje hällde mjöl, en hjälpte till att vispa grädde och ingen brände sig och alla äggen kom (nästan) rätt i skålen. Puh. Jag var helt slut när det var dags att äta.

Andra gånger är inte tålamodet lika på topp och jag hör mig själv säga saker som: Ja, men ge Emil den där godisklubban nu och sitt still i hörnet där borta så att jag kan laga mat!! Emil är 1 år och borde väl kanske inte ens äta godisklubbor och speciellt inte innan maten men ibland har nöden ingen lag!

Jag märker ju ändå att det ger mycket att låta barnen vara med i köket så mycket de själva vill. Och tur är väl det för jag har nog inget val! Många gånger är det ju en bra hjälp att ett barn kan fixa en sallad eller skala morötterna. De vet ju också mycket om mat och råvaror och är inte alls främmande för att smaka och prova på vilket är jätteroligt när man gillar mat så mycket som jag!

En annan sak jag har märkt är att när man låter barnen vara med och hjälpa till på riktigt när de kommer och gnäller och hänger kring benen är att de då är med en stund och sedan liksom blir lugna nog att greja vidare med något på egen hand. Utan gnäll. Det är som att deras behov av att få lära, få närhet och hjälpa till blivit tillgodosett.

Och förhoppningsvis, om intresset håller i sig, har jag många goda middagar att se fram emot då de kan fixa allting själva!

Mellis en höstig dag

Så här i äppeltider är det perfekt med ett enkelt fixat äppelmos till mellanmål en ruggig höstdag. Går snabbt att få på bordet, värmer kalla händer och magar och känns helt rätt när man vill laga säsongsbetonat!

Skala, kärna ur och klyfta några äpplen som får koka tillsammans med lite vatten tills det mjuknar. Det tar bara några minuter. Kör med mixerstaven om det ska vara riktigt finfördelat och smaka sedan av med kanel, vaniljsocker och yttepyttelite vanligt socker. Servera med mjölk och smulat knäckebröd på toppen. Gott!

Visst är det ovanligt blött ute just nu? Det känns som att hela naturen är alldeles genomvåt trots att det egentligen inte regnar så mycket. Allt är bara blött ändå. Vi försöker ta oss ut en stund varje dag men det känns inte vare sig speciellt inspirerande eller uppfriskande. Helst kurar vi inne. Nu är det söndag kväll och alla barnen sover djupt trots att klockan inte ens är sju (jag älskar tidsomställningen!) Dags för mig att krypa upp i soffan med lite thé...

Vimpel och badrumsmatta

Det har blivit några små stunder vid symaskinen på sistone som bland annat har gett oss en vimpel till fönstret i trappen

och en lite roligare badrumsmatta!

Det är ju väldigt poppis med vimplar just nu så det var kul att göra en egen variant av det. Fönstret i trappen väntar på att bli ommålat så jag har ingen lust att lägga nån större krut på gardinuppsättningar där, så en enkel vimpel var perfekt. Och den här vimpeln är verkligen enklast tänkbara! Trianglar av tyg som jag klippt med sicksacksax och sytt fast på ett band som jag sedan satt upp med häftstift direkt på väggen. Det kan inte bli enklare! Och fönstret i trappen blev så mycket finare.

Badrumsmattan var en vanlig vit matta som blev lite roligare med några tygbitar fastsydda på fram- och baksida. Det var ju inget fel på den innan men den gjorde mig ju inte direkt glad när jag steg ut ur duschen på morgonen. En tråkig matta en tråkig grå morgon, liksom...

Nu däremot! Mycket bättre. Och allt som kan få mig lite piggare på morgonen mottages tacksamt just nu. Tur att man kan glädjas åt det lilla för då har man mycket att glädjas åt!

Och med den slitna klyschan önskar jag dig som läser här en riktigt skön hösthelg med mycket små och stora saker att glädjas åt! Nu ska jag krypa upp i soffan med en kopp thé och filmen Coco Chanel och längta till Paris. Fredagsmys kallas det visst...

Vi ses!

Det ena leder till det andra

En påse satsumas på köksbänken...

... gjorde det omöjligt att motstå suget efter mjuk pepparkaka!

En fika senare är mer än halva kakan borta och skålen med satsumas tom. Vad säger man? Vi gillar fika!

Lycka är...

... att en tidig måndagskväll få laga mat alldeles ensam medan pappan och barnen leker och krattar löv i trädgården. Bara jag, mina tankar och goda dofter och smaker som växer fram.

Lycka är också att få duka bordet och tända ljus. Lägga upp potatismoset i en fin karott och strö persilja över.

Den allra största lyckan är ändå att sedan få ropa in alla rödkindade barn och samlas kring middagsbordet.

Alla tillsammans. Det gillar jag!

Syskonkärlek

I den här bloggens ambition att sätta fokus på det vackra i livet väljer jag att titta lite extra på den här bilden idag...



Syskonkärlek när den är som bäst!

Det har varit några tuffa dagar här hemma. Markus har varit borta mycket på jobb och jag har kört hela racet själv. Fyra starka viljor som ska samsas, få sina behov tillfredsställda och önskningar uppfyllda är ju en ekvation som helt enkelt inte går ihop. Ibland får man bara lägga allt åt sidan, släppa planerna man gjort och följa med dit stormvågorna för en.

Och än en gång lär jag mig att jag är den där ringen som alla andra ringar sprids ifrån. När jag lugnar mig och stillar sinnet sprids det nya ringar och vi kommer i balans igen. Då blir faktiskt en del av de där planerna jag hade verklighet och vi kan ta en fin promenad bland höstlöven, fika och handla fingervantar utan att någon blir arg en endaste gång!

Men de där bullarna jag hade tänkt baka idag på kanelbullens dag blir det inget av med. Ingredienserna finns hemma men de får ligga kvar, orörda. Kanske har jag lust i morgon, kanske aldrig. Och det är okej!

Effektiv eller inte

Många föräldrar vittnar om att de blivit så effektiva sedan de fått barn. Jag önskar att jag kunde säga det samma!

Jag tycker tvärtom att jag blivit mer ineffektiv och jag tror det hänger ihop med det som jag skrev förut, känslan av att inte längre bestämmer över min egen tid. Eftersom jag inte vet om det jag har tänkt göra går att slutföra, eller ens påbörjas, innan jag behövs någon annanstans så struntar jag i det.

Jag försöker bli bättre på att ta vara på de där stunderna som ändå dyker upp. Det går ju inte att vänta på timmar i sträck av orörd tid (då får jag vänta flera år!) så det gäller att ta tillvara på de där småstunderna som trots allt ändå finns. Att ha små projekt som går fort att göra eller större grejer som går att enkelt ta fram och stoppa undan.

Jag har länge tänkt att jag vill få tid till att sy. Många idéer finns i mitt huvud men ytterst få har blivit verklighet i brist på de där timmarna av oavbruten sytid då jag kan hänge mig åt olika projekt. Nu har jag i alla fall kommit ett steg på vägen genom att ordna en syhörna i vårt stora rum där vi ofta är.

Här har jag tygerna och tillbehören nära till hands och det blir lätt att gå från tanke till handling. Barnen kan leka och greja med sitt samtidigt som jag kan sy en stund när allt flyter på, för att avbryta när det behövs och fortsätta senare.

Jag har inte timmar med oavbruten tid - däremot en hel massa kvartar som jag kan fylla med små projekt. Det kanske är det som alla föräldrar som vittnar om sin ökade effektivitet redan kommit på!

Bloglovin

Förresten! Följ min blogg med bloglovin! Ett ganska bra sätt att hålla koll på när bloggar man vill följa uppdateras.

Livet rullar på

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag skrev någonting här. Livet rullar på för fullt och jag har inte haft mycket tid till att sitta vid datorn och inte heller haft någon ro att formulera mina tankar.

Men det är bra saker som händer! Ofta har vi fler barn än våra här hemma. Mycket lek och mycket hålla koll! Vi har också ägnat en hel del tid åt att städa, sortera och fixa i ordning här hemma vilket är jätteskönt! Nu går det att komma in i förrådet igen...

I fredags hade jag och tjejerna en jättemysig dag då vi åkte till Stockholm och Junibacken där vi också träffade två av mina kompisar (som är gudmor till varsin av tjejerna). Vilket underbart ställe Junibacken är! Vi lyckades pricka in att se Pippiföreställningen två gånger och tjejerna citerar nu Dunderkarlsson och Blom i mun på varandra... Dit ska vi absolut åka tillbaka.

Och visst är naturen alldeles fantastisk just nu! Ständigt i förändring med den ena färgen vackrare än den andra. Jag njuter för fullt! Hoppas att du också gör det...