Eller att de helt enkelt drar igång ett eget uppslukande projekt som involverar att kavla disktrasan med alla kavlar som finns i skåpet.
Såna gånger får jag ju faktiskt laga maten alldeles själv och hinner till och med att fotografera! Andra gånger har jag fått flytta ned matlagningen på golvnivå och skala potatis och rotfrukter i en balja på golvet för att överhuvudtaget få till en måltid. Det skulle ju vara roligt att ha kort på men det känns rätt omöjligt i stunden! Pannkaksstekningen i fredagskväll med fem upptrissade hjälpredor i åldrarna 1 -6 år var också en upplevelse i särklass... En fick ansvara för smöret i stekpannorna, en annan höll i måttet medan en tredje hällde mjöl, en hjälpte till att vispa grädde och ingen brände sig och alla äggen kom (nästan) rätt i skålen. Puh. Jag var helt slut när det var dags att äta.
Andra gånger är inte tålamodet lika på topp och jag hör mig själv säga saker som: Ja, men ge Emil den där godisklubban nu och sitt still i hörnet där borta så att jag kan laga mat!! Emil är 1 år och borde väl kanske inte ens äta godisklubbor och speciellt inte innan maten men ibland har nöden ingen lag!
Jag märker ju ändå att det ger mycket att låta barnen vara med i köket så mycket de själva vill. Och tur är väl det för jag har nog inget val! Många gånger är det ju en bra hjälp att ett barn kan fixa en sallad eller skala morötterna. De vet ju också mycket om mat och råvaror och är inte alls främmande för att smaka och prova på vilket är jätteroligt när man gillar mat så mycket som jag!
En annan sak jag har märkt är att när man låter barnen vara med och hjälpa till på riktigt när de kommer och gnäller och hänger kring benen är att de då är med en stund och sedan liksom blir lugna nog att greja vidare med något på egen hand. Utan gnäll. Det är som att deras behov av att få lära, få närhet och hjälpa till blivit tillgodosett.
Och förhoppningsvis, om intresset håller i sig, har jag många goda middagar att se fram emot då de kan fixa allting själva!
