Första advent

Det är första advent och solen skiner som en riktig vårdag. Jag har inte riktigt hunnit med, det känns som advent kom väldigt plötsligt!

Sent i går kväll kom i alla fall några adventsljusstakar upp i fönstren. Jag älskar verkligen de här enkla varianterna av elektriska ljusstakar! Förutom den i järnsmide och glasstenar som mamma och pappa har hemma så har jag aldrig hittat någon variant som känns finare än de här riktigt enkla, billiga och ickenytänkande adventsljusstakarna. Barnen var saliga när de kom upp i morse och tyckte det var så vackert! "Titta, lampa!"utropade Emil och sprang från fönster till fönster.

På förmiddagen åkte vi iväg och vaccinerade oss föräldrar så nu är vi alla i familjen skyddade mot den hemska influensan - som kanske inte blir så illa som befarat ändå... Efteråt fick Lisa prova sina allra första skridskor i ishallen och det gick riktigt bra! Nu sitter tjejerna och tittar på inspelade Lilla Melodifestivalen och jag kan inte annat än hålla med svenska vinnarbidraget Ulrik som sjunger om att han har en alldeles vanlig dag och att han har det bra! Det har jag.

Till middag ska jag prova att laga ugnsstekt butternutpumpa och kycklingfilé med apelsin-och-kanel-kryddning och till fikat har vi köpt julmust, lussebullar och pepparkakor. Lite lagom adventstema idag...

Ja, jag har en bra dag! Hoppas att du som läser det här har det också!

Ett hörn av köket

Det finns inte så mycket tid till att sitta vid datorn just nu. Vi har en renoveringsperiod hemma vilket i praktiken innebär att Markus jobbar jämt - antingen borta på jobbet eller hemma med huset. Vilket ju lämnar mig att ta hand om allt som har med barn och hushållsarbete att göra.

Fint blir det i alla fall! Just nu är det listerna på nedervåningen som kommer på plats och målas. Fotografera är ju omöjligt i detta gråväder så här kommer i stället några gamla bilder på köket.

Samma hörn av rummet och hur det växt fram under renoveringen. Det fanns inget kök här tidigare utan det är byggt helt från grunden. Det vi hade att förhålla oss till var tre fönster och fyra dörrar men annars kunde vi fritt bestämma hur olika köksfunktioner skulle placeras. Det var färdigt till förra julen och jag är så nöjd med hur det blev!

Jag vet inte hur ofta jag kommer att skriva här närmaste tiden. Tankar och idéer skapas och frodas men det mesta av det förblir ogenomfört - såväl pysselprojekt som blogginlägg. Det känns frustrerande ibland men är bara att acceptera. Tankeplaneringen är ju trots allt halva nöjet så jag får väl njuta av den desto mer just nu!

Kika gärna in här igen eller prenumerera på min blogg genom Bloglovin (klicka på ikonen till höger) så ser du när jag skrivit något nytt. Det kan bli i morgon eller nästa vecka! Jag vill också passa på att säga tack till er som lämnar kommentarer, det är så roligt att läsa! Jag har sett att alla bloggare förhåller sig olika till kommentarer och jag har valt att inte besvara dem bland kommentarerna, om inte någon har frågat efter något specifikt, men vartenda ord ni skriver gör mig så glad! Tack för det.

Här och nu

Ofta behövs det så lite. Buskar med "smällbär" bredvid en stor vattenpöl på vägen hem kan ge spännande samtal och experiment kring varför vissa grejer flyter medan andra sjunker till botten.

I vattenpölen kan man sedan hoppa runt, springa, stampa och sparka upp vatten så det stänker överallt. För det är roligt! Sedan kommer någon på att "smällbären" är mat till ankorna som bor här i havet och då ska ankorna matas, gullas med och räddas upp ur diverse knipor de stackars små liven hamnar i.

Och gissa vilka som kommer efter oss och absolut vill följa med hem när det är dags att gå? Ja, så vi fyller vagnen med låtsasankor och det sitter till och med några på cykelstyrena men hem kommer vi till slut. Och sen ägnar två små tjejer hela eftermiddagen åt lek med ankorna. De kupar händerna i luften och lyfter försiktigt försiktigt och man skulle ju kunna hävda att ankorna faktiskt inte finns "på riktigt". Fast varför det? I tjejernas värld finns de ju!

Ofta behövs det så lite. Det gäller bara att ibland stanna upp. Här och nu. Precis som barnen gör.

Mitt hem är min borg

I dag är det sex år sedan vi fick nycklarna i handen till vårt hus. Det första och enda hus vi tittade på när vi beslutade att det var dags att köpa hus. "Ni kan väl lägga ett bud eller nåt", sa mäklaren i golfbyxor som avskedsfras efter visningen. Och det gjorde vi och pressade priset rejält eftersom ingen annan var intresserad - eller galen nog...

Flyttlasset gick en gråtråkig novemberdag och vårt pick och pack med udda prylar och grejer vi samlat på oss under studenttiden lastades in i stora Salen. Väldigt praktiskt att sedan kunna ta en kartong i taget och inte behöva kliva över ouppackade lådor och saker.

Vårt hus är ett gammalt rejält trähus som en gång i tiden byggdes som ett slags Folkets Hus i det lilla samhället. På 1960-talet såldes det sedan vidare till en familj där mannen inredde snickeri i den stora Salen där tidigare dans, teater och biograf bedrivits. De hade snickeri kvar där ända tills vi köpte det.

Huset består av tre huskroppar som sitter ihop. I den ena delen har det ursprungligen funnits några små lägenheter på övervåningen och kapprum, föreningskök och matsal på nedervåningen. I den andra delen fanns Scenen med en stor öppning ut mot Salen som alltså finns i mitten och binder samman alla huskroppar. De förra ägarna bodde på övervåningen där det tidigare funnits flera smålägenheter men som de gjort om till en stor lägenhet med två sovrum, vardagsrum, kök och badrum. Det var också där vi flyttade in till en början.

Varje ägare sätter ju sin prägel på ett hus och bygger kanske om för att det ska passa de egna behoven bättre. I vårt fall har den förre ägaren byggt om rejält och även om det var praktiskt och funktionellt för dem så var det väldigt långt ifrån hur vi tänkte oss att använda huset. Scendelen var tex helt ombyggd till små förrådsrum och plats för ett stort pelletssilo. Läktaren som överblickar Salen var igenspikad och en ny trapp byggd som gjorde det omöjligt att ha en passage från hallen ut i Salen.

När jag tittar på gamla bilder, eller helt enkelt minns hur huset var för sex år sedan, undrar jag faktiskt själv varför vi föll för det här huset! Men det var de vackra fönstrena, rymden och ljuset som strålade in på det gamla trägolvet i Salen som gjorde det. Huset hade potential. Nu har det gått sex år och vi har lagt massor med arbetstimmar på att grundligt renovera och skapa det hem som vi såg framför oss när vi var på visningen.

Här några "före-och-efter-bilder" från hallen på övervåningen:

Ovan hallen innanför balkongen som tidigare använts som kontor och som vi renoverade och har inrett till en lekhörna åt barnen. Nedan ett annat hörn av den inre hallen:

En hel del arbete finns kvar att göra men vi är på god väg att skapa vårt drömboende!

Hos oss just nu

Så här ser det ut hemma hos oss just nu! Lister som sågas till och kommer på plats runt golv och fönster i Salen. Äntligen!

Hela landskap som växer fram där små grodor och andra plastfigurer bor. Alltmedan tjejernas rum blir svårare och svårare att ta sig fram i...

Och så "Titta taaato!"... Traktorfilmer på youtube som rullar samtidigt som jag surfar runt och kikar på bloggar och annat. Emil delar visst sin fascination över traktorer med många många fler - det finns såååå många hemvideor med traktorer i alla tänkbara former. Jag hade ingen aning. Tänk vilka nya världar som öppnar sig genom barnen!

I stormens öga

Vi är kvar i sjukstugebubblan. Trodde att Julia skulle klara sig men hon hostar nu ikapp med de andra och har haft feber ett par dagar.

Det händer ofta, när det blir för intensivt med barnen, att jag känner mig alldeles trängd och instängd. Frustrationen bara stiger i halsen och jag blir en skrikmamma med noll tålamod. Paradoxalt nog är jag nu hur lugn och tillfreds som helst. Efter att i över en veckas tid haft minst ett barn på mig, runt mig, bredvid mig, i knät eller ropandes på mig borde frustrationen bokstavligt talat spruta ur munnen! Speciellt eftersom Markus sedan ett par dagar är tillbaka i jobbruschen och jag tar hand om barnen i stort sett ensam dag som natt.

Men det är som att vi går in i en annan sorts andning. Det enda som finns och det enda som är viktigt är vi. Att vara nära, tillsammans, kramas och bara vara. Vi sover oftare, om än lite mer upphackat. Tänker inte att vi ska göra eller hinna så mycket. Och så ännu en paradox; vi har hunnit flera saker som inte blivit av tidigare. Bullarna blev bakade och nu sitter lister uppe i alla de rum som var färdigrenoverade för snart ett år sedan men som ännu inte fått sista finslipningen. Nu är det på gång!

När jag får en stund över, som nu när jag skriver det här och de två minsta barnen sover, vet jag knappt vad jag ska göra. Allt som står på den mentala "måste-göra-listan" är som bortblåst. Fast jag antar att det alltid finns en hög tvätt att ta itu med eller några golv att dammsuga...

I sjukstugan

Nu går vi in på sjunde dygnet med sjukstuga här hemma. Och nej, det är inte svininfluensan!

I onsdags kväll åkte jag snabbt in med Lisa till jourmottagningen efter att hon helt plötsligt, efter ett dygns feber, började hosta starkt, ihåligt och "skällande". Hon satt i mitt knä och gosade och tappade i princip nästan rösten på bara några minuter. Kikhosta var diagnosen enligt läkaren och vi åkte hem med antibiotika och bamseklistermärken.

I torsdags blev sen Julia blank på ögonen och varm i pannan men hon klarade sig genom att sova extra mycket och var pigg som en lärka hela helgen. Sent i lördags kväll var det Emils tur. Han hade haft feber och lite hosta under dagen men plötsligt var febern uppe i över 40° och han började hosta hårt, kippade efter luft och hulkade som att han ville kräkas utan att det kom något. Jag trodde ärligt talat att han skulle kvävas och dö. Vi har över en halvtimmes bilfärd till sjukhuset så vi ringde direkt till ambulansen som finns på närmare håll. De kom på en gång men redan på vägen in andades han mycket lugnare.

Falsk krupp var Emils diagnos. Med 10 kortisontabletter vidgades luftrören fint och han kunde andas igen. Läkaren verkade tveksam till att det verkligen var kikhosta Lisa hade och jag bad honom att se efter vad som stod i hennes journal. Det gjorde honom inte mer övertygad. Ibland får jag en känsla av att läkare gissar sig fram och den ene säger något som den andre anser vara helt fel och vice versa. Och mitt emellan står man själv och bara önskar att ens barn ska må bra och bli frisk! Hur som helst så mår de bättre nu. Hostattackerna blir färre och färre och bara Emil har fortfarande lite feber.

Vi har befunnit oss i något av en bubbla här hemma! Som tur är har Markus haft helt lediga dagar i sitt oregelbundna jobbschema så vi har varit två vuxna hemma. På kvällen när barnen somnat har vi plockat fram thé, vin, choklad, nötter, stinkande ostar och oliver och myst tillsammans medan vi sett avsnitt efter avsnitt av Desperate Housewives.

Visst är det tur att vi har fredag hela veckan så vi kan ha fredagsmys varenda dag!

Årets första snö

Häromdagen kom årets första snö. Det var väl mest snöblandat regn egentligen men ändå så pass ihärdigt att ett tunt vitt täcke stannade kvar på marken.

En miniatursnögubbe fick vi i alla fall till som tog plats på trappen!

I dag ligger där bara en våt mössa och halsduk. Men det är helt okej. Jag väntar gärna på snön tills Lucia!

Kanske världens bästa leksak

Om jag bara fick välja en enda leksak barnen skulle ha hemma väljer jag definitivt duplo. Fina färger, kreativa möjligheter och i princip outslitliga.

Vi har en stor korg duplo i köket och här leks och byggs det dagligen av såväl små som lite större barn. Vanligt lego kommer så småningom också att få sin plats här hemma men ännu så länge är alla nöjda med duplot. Favoritbygget just nu är hus och städer.

Och ibland kan man få höra ljuvliga samtal systrar emellan medan de bygger:

- Rött är sött! Grönt är skönt och gult är fult! Gult är fult!

- Okej, då tar vi inte gult...