måndag 26 oktober 2009

Hur vi lagar mat

Jag tror att jag nämnt det förut; att jag sällan är ensam och i lugn och ro kan röra i grytorna när det är dags för matlagning i familjen Fredag. Oftast finns minst en och flera ungar på pallar och stolar vid köksbänken och framför spisen. Det händer ju såklart att de är fullt nöjda med uppgiften att diska små skålar och tar uppgiften på så stort allvar att diskningen tar lika lång tid som matlagningen.



Eller att de helt enkelt drar igång ett eget uppslukande projekt som involverar att kavla disktrasan med alla kavlar som finns i skåpet.


Såna gånger får jag ju faktiskt laga maten alldeles själv och hinner till och med att fotografera! Andra gånger har jag fått flytta ned matlagningen på golvnivå och skala potatis och rotfrukter i en balja på golvet för att överhuvudtaget få till en måltid. Det skulle ju vara roligt att ha kort på men det känns rätt omöjligt i stunden! Pannkaksstekningen i fredagskväll med fem upptrissade hjälpredor i åldrarna 1 -6 år var också en upplevelse i särklass... En fick ansvara för smöret i stekpannorna, en annan höll i måttet medan en tredje hällde mjöl, en hjälpte till att vispa grädde och ingen brände sig och alla äggen kom (nästan) rätt i skålen. Puh. Jag var helt slut när det var dags att äta.

Andra gånger är inte tålamodet lika på topp och jag hör mig själv säga saker som: Ja, men ge Emil den där godisklubban nu och sitt still i hörnet där borta så att jag kan laga mat!! Emil är 1 år och borde väl kanske inte ens äta godisklubbor och speciellt inte innan maten men ibland har nöden ingen lag!

Jag märker ju ändå att det ger mycket att låta barnen vara med i köket så mycket de själva vill. Och tur är väl det för jag har nog inget val! Många gånger är det ju en bra hjälp att ett barn kan fixa en sallad eller skala morötterna. De vet ju också mycket om mat och råvaror och är inte alls främmande för att smaka och prova på vilket är jätteroligt när man gillar mat så mycket som jag!

En annan sak jag har märkt är att när man låter barnen vara med och hjälpa till på riktigt när de kommer och gnäller och hänger kring benen är att de då är med en stund och sedan liksom blir lugna nog att greja vidare med något på egen hand. Utan gnäll. Det är som att deras behov av att få lära, få närhet och hjälpa till blivit tillgodosett.

Och förhoppningsvis, om intresset håller i sig, har jag många goda middagar att se fram emot då de kan fixa allting själva!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Hej,
det är alltids mycket roligt för mig att titta pa din blogg och läsa den träffande och spännande berättelsen. Jag gillar att barnen fa vara med i matlagning. Det är so viktigt att de fa känna att maten och gemensamma maltider är nagonting underbart!
Tack sa mycket
Tine

Anonym sa...

Du glömde nämna att maten - trots allt strul med godisklubbor och kavlar och humörsvängningar - alltid smakar toppen. Svårt att bestämma sig för vilken rätt som är veckans godaste! Synd att jag missar så många av dem. Saknar dig!

Trollmor sa...

Det är ett gott intresse du delar med dig av till dina små kockar. Tänk så mycket nyttigheter de får med sig vidare, och sen när de bjuder igen :-)
Så är det ju fint att se hur stolta de blir när de ser att de klarar av.
Sen är det ju det där med ens eget tålamod ibland, men då är ju allehanda knep tillåtna ;-)
Kramar Trollmor

hem ljuva hem- helena sa...

Ja det är min förhoppning också, att föra över mitt och mannens matintresse på barnen! Jag har ju som sagt inte alltid tålamodet att låta dem delta i köksuppgifterna, men på helgerna får de nästan alltid vara med och det är uppskattat! Och jag märker redan nu hur de små njuter och längtar av god mat på samma sätt som vi gör! (-: Roligt!