Jag brukar tänka på hur lite man egentligen minns från sina första år. Känslominnet är nog de starkaste och jag hoppas att våra stunder av lugn och närhet tillsammans blir någonting som för alltid etsas in i deras kropp och själ. Precis som jag minns lördagsmornarna i soffan med pappa när vi lyssnade på Kjell Höglund eller decembereftermiddagar med mamma i köket och doften av stearinljus och mandariner.
Det är de små ritualerna som bygger upp vardagslivet och som vi för alltid bär med oss. Känslan av att alltid vara omhuldade och betydelsefulla. De små stunderna mellan alla de där stora och till synes livsviktiga händelserna...
2 kommentarer:
Ja, visst är det så att de små vardagsstunderna är de viktigaste även om de kanske inte är just de som stannar i minnet på oss när vi är små. Å andra sidan är det väl också precis så som du skriver att vardagsstunderna istället utgör den trygga basen. Oerhört viktigt att komma ihåg, tycker jag, och samtidigt så svårt.
Ja, det är så viktigt att tänka på vad man ger vidare till sina barn.
Skicka en kommentar