onsdag 17 februari 2010

Om att stanna upp


Vi tror ju ofta att det är de speciella händelserna som är de viktigaste i livet. Festen, helgen, semestern eller högtidsdagen. Vi planerar, drömmer, längtar efter och laddar för den där särskilda stunden när livet ska vara perfekt och vi bara ska njuta. Och visst är de viktiga! Fest och firande är kul och ofta precis så där ljuvligt som vi hoppas att det ska vara!

Men sen har vi ju de där vardagsstunderna också, som är minst lika viktiga och betydelsefulla. Och de är ju så många fler! Om vi bara stannar upp en liten stund och tittar oss omkring märker vi att de finns överallt, i stort och smått, stunderna av njutning och lycka. Vårt liv.


Ballongerna som ligger kvar efter födelsedagskalaset kan vara ännu roligare en gråmulen tisdagseftermiddag än på själva kalaset. Känslan av att svepa om sig morgonrocken när man kommer hem efter en dag på dagis och i den finna lugnet. Upptäckten att pastan går att trä på fingrarna så att fingrarna ser ut som långa häxnaglar. En perfekt sås till köttfärsbiffarna. Tillfredsställelsen i att komma i tid till jobbet utan att ha behövt springa dit en tidig morgon. Sucken av lättnad när tvååringen bara drar igång en halvhjärtad protest, mot en av alla dessa dagliga situationer som det måste protesteras om, och i stället börjar skratta och leka tittut under den alldeles för långa luggen.

En gång för många år sedan beklagade jag mig för en klok vän över att tiden bara rann iväg. "Varje kväll när jag ska sova tänker jag förvånat: är det verkligen kväll igen? Redan!" sa jag och min kloka vän svarade att "Testa att stanna upp lite då och då under dagen och sätt en flagga i just den stunden. På kvällen samlar du ihop flaggorna igen och då kommer du att märka att dagen innehållit så mycket". Och det funkar faktiskt! Hur man än väljer att märka stunden blir livet och dess innehåll så mycket mer påtagligt när man då och då stannar upp och gör en slags mental anteckning om vad som faktiskt är; här och nu. Alla de där små ögonblicken som annars bara hade försvunnit i en strid ström av minnen som aldrig fastnar och blir bestående.


En varm sommardag, långt innan jag hade det där samtalet med en vän, låg mamma och jag i solen på flotten i vattnet vid sommarstugan. Det kluckade lite av små vågor som slog mot träbrädorna underifrån. Kroppen var sval och våt av simturen dit och värmdes långsamt upp i solens värme. Om jag hade kikat lite skulle jag ha sett glittrande vatten, vårt "stora badberg" och grönska. En så vanlig, vardaglig och trygg syn som jag sett i hela mitt liv och som jag även nu kan se precis framför mig när jag sitter här vid datorn. Jag var nog ungefär tolv år. "Det här ska vi minnas på julafton" sa vi till varandra. Just då var livet så typiskt somrigt och alldeles alldeles perfekt.

Och bara för att vi sa så där, just den gången, minns jag fortfarande allting så tydligt. Vi har solat på den där flotten så många gånger både innan och efter men just den där stunden kommer jag aldrig att glömma. För att vi stannade upp och tog tillvara på det som var; just då och där. Vårt liv.

4 kommentarer:

Trollmor sa...

Din fina text tillsammans med bilderna gör så att jag sitter här med mycket blankvåta ögon :-)
Tack.
Och så bra med flaggorna, det ska jag tänka på.
Stor kram, Trollmor

k sa...

Du skriver verkligen fint om det jag stup i kvarten försöker förmedla i mitt jobb... Så välformulerat och tänkvärt! Flaggorna är verkligen en smart grej, det ska jag börja praktisera, jag med. Kram!

Maria sa...

Mycket klokt och sant!

Camilla sa...

Du har ett vackert sätt att skriva. Talang!

Trevlig fredagskväll!
Må så gott och va rädd om dig.
Kramelikram Camilla ♥