torsdag 4 februari 2010

Supersura sunkmamman


Så här kände jag mig hela eftermiddagen: ooaaaaahhhh, grrrrrr, moooorrrr, aaaaahhhhhhh!!! Trött på snön som det inte går att köra vagn i. Trött på ungar som inte klär på sig. Trött på ungar som retar varandra. Trött och trött på att aldrig bli piggare fast jag sovit massor. Inträngd i ett hörn.

Och då skriker jag. Och barnen skriker. På mig och på varann. Vi är en skrikfamilj!

Ska man se det positivt så är det ju bra att alla känslor är tillåtna hemma hos oss och vi sopar inte konflikter under mattan... Fast det negativa är ju att man kan bli så trött på allt skrik. Få ont i huvudet och bli ännu argare. Speciellt när någon annan skriker!

Men sen tog pappan med sig tjejerna och slängde sopor och handlade på Konsum. Jag tog äntligen en dusch och tvättade håret (tofsen jag satte upp mitt på huvudet i förrgår kväll har fått sitta kvar och bilda något slags rufstufsfrisyr som verkligen inte gör en gladare!) och hela tiden lekte Emil så fint med sina grejer i lekhörnan bredvid. Jag fick det lilla andrummet jag så väl behövde. Ibland kan det lilla verkligen vara så avgörande.

2 kommentarer:

Karin hemochliv.blogg.se sa...

Skrattar igenkännande :-)

Pia sa...

Åh vad jag känner igen mig. I vår familj skriks det också ikapp ibland. Längtar till våren då man kan vara ute lite mer och inte behöver klättra på varandra här inne jämt.