Vi bor i ett litet samhälle mitt i Sörmlands skogar. Många skulle nog protestera om jag sa att vi "bor på landet" men för mig är det så det känns. Visst har vi grannar, vägar, trottoarer, affärer, skola och allt sådant precis runt omkring oss. Men vi har också riktiga skogar, kohagar, sjöar, rådjur, ekorrar, traktorer, tystnad och perfekta stjärnhimlar. Här är tempot lugnt och människor hälsar när man möts. Det är ett bra ställe att bo på och vi är så glada att ha funnit denna plats.
Fast en del i mig längtar också efter stadsliv. Puls, utbud, höga hus och neonljus. Liv och rörelse. Jag måste ha en dos stad då och då för att känna att balansen är okej. Det behöver inte vara New York, Paris eller ens Stockholm. Eller jo, det också, men en alldeles vanlig svensk mellanstor stad räcker bra till vardags! För första gången på våra sju år här har jag nu fått till balansen på ett riktigt bra sätt. De flesta dagarna tillbringar jag "på landet" men två dagar i veckan tar jag numera tåget in till stan och jobbar.
Det är så skönt att sitta den där halvtimmen på tåget. Se landskapet svischa förbi. Läsa något. Bara blunda en stund. Och sen är jag i stan! Jag kryssar mellan människor och går snabbt. Hälsar inte på någon och är bara en bland alla på väg till jobb och skola. Den där stunden på morgonen när staden vaknar till liv älskar jag.
Sen är det lika skönt att åka tillbaka. Tillbaka hem. Det där med balans i livet, det är verkligen ingen dum grej.
2 kommentarer:
Balans är nog livsnerven, tror jag. Det som får oss att känna att vi verkligen lever och också det som får oss att se vad det är vi har.
Ja, visst är det nog så. Det är viktigt att uppmärksamma att livet är rikt och rymmer många delar!
Skicka en kommentar