I vattenpölen kan man sedan hoppa runt, springa, stampa och sparka upp vatten så det stänker överallt. För det är roligt! Sedan kommer någon på att "smällbären" är mat till ankorna som bor här i havet och då ska ankorna matas, gullas med och räddas upp ur diverse knipor de stackars små liven hamnar i.
Och gissa vilka som kommer efter oss och absolut vill följa med hem när det är dags att gå? Ja, så vi fyller vagnen med låtsasankor och det sitter till och med några på cykelstyrena men hem kommer vi till slut. Och sen ägnar två små tjejer hela eftermiddagen åt lek med ankorna. De kupar händerna i luften och lyfter försiktigt försiktigt och man skulle ju kunna hävda att ankorna faktiskt inte finns "på riktigt". Fast varför det? I tjejernas värld finns de ju!
Ofta behövs det så lite. Det gäller bara att ibland stanna upp. Här och nu. Precis som barnen gör.
6 kommentarer:
God kväll,
Så trevlig blogg du har. Bra du la igen en kommentar hos mig så jag hittade hit!
Vilket speciellt och skojigt hus, det ser jag gärna mer av.
På återsseende.
:)
Emma
Blogger är lite jobbigt ikväll och lämnar dubblad kommentarer. Därför är ett raderat. :)
Vilken fin blogg du har. Och vilket makalöst hus ni verkar ha hittat! Ojojoj, det där är ju värsta drömmen, att hitta en gammal skola/föreningslokal. stort grattis till det, och all lycka till med renoveringen. hoppas på mer före o efter bilder, sånt kan man aaaldrig få för mycket av.
och smällbär å lite fantasi är det ända som behövs ;) så är det även för min lillkille.
Ha det gott!
Vilket fint inlägg Anna. kramar Lotta
Tack för kommentar hos mig. Vilken fin blogg du har. Tankeväckande. Hit kommer jag gärna tillbaka.
Skicka en kommentar