Det händer ofta, när det blir för intensivt med barnen, att jag känner mig alldeles trängd och instängd. Frustrationen bara stiger i halsen och jag blir en skrikmamma med noll tålamod. Paradoxalt nog är jag nu hur lugn och tillfreds som helst. Efter att i över en veckas tid haft minst ett barn på mig, runt mig, bredvid mig, i knät eller ropandes på mig borde frustrationen bokstavligt talat spruta ur munnen! Speciellt eftersom Markus sedan ett par dagar är tillbaka i jobbruschen och jag tar hand om barnen i stort sett ensam dag som natt.
Men det är som att vi går in i en annan sorts andning. Det enda som finns och det enda som är viktigt är vi. Att vara nära, tillsammans, kramas och bara vara. Vi sover oftare, om än lite mer upphackat. Tänker inte att vi ska göra eller hinna så mycket. Och så ännu en paradox; vi har hunnit flera saker som inte blivit av tidigare. Bullarna blev bakade och nu sitter lister uppe i alla de rum som var färdigrenoverade för snart ett år sedan men som ännu inte fått sista finslipningen. Nu är det på gång!
När jag får en stund över, som nu när jag skriver det här och de två minsta barnen sover, vet jag knappt vad jag ska göra. Allt som står på den mentala "måste-göra-listan" är som bortblåst. Fast jag antar att det alltid finns en hög tvätt att ta itu med eller några golv att dammsuga...
1 kommentar:
Hej
Jag förstår precis det där med att känna sig trängd. Och så ibland så flyter det. Räddningen för mig eller kanske oss är att vi måste komma håg att gå ut. Det borde vara lätt att komma ihåg men ibland bara glömmer vi och så känns det att eftermiddagen aldrig ska ta slut.
Skicka en kommentar