onsdag 16 september 2009

Bestämma över sin egen tid

En av de svårare grejer med att vara förälder tycker jag är att man helt plötsligt själv inte längre bestämmer över sin tid. Andras behov kommer före och deras behov ska uppfyllas nu. Kanske är det här något som är typiskt just för de första åren i ett barns liv? Jag vet ju inte eftersom alla mina barn fortfarande är i förskoleåldern.


Jag hoppas i alla fall att det lättar lite allteftersom de blir större. Behovet av att finnas där och stötta, hjälpa till och reda ut svårigheter kommer säkerligen att finnas kvar men inte så på sekunden nu att man måste släppa allt man har för händerna. Ingen liten kille som står högst upp i trappen och ropar på hjälp för att komma ner, samtidigt som den ena storasystern skriker för att hon är färdig på toaletten och den andra systern är så frustrerad att tårarna sprutar för att hon inte klarar att knäppa Barbiekjolen och jag måste hjälpa henne nu. Och så maten som kokar på spisen och telefonen som ringer.


Det är ju inte alltid det är så där kaotiskt! Men ibland. Och man vet aldrig när kaoset brakar loss. Det går liksom inte att först få dricka sitt morgonkaffe, duscha, klä på sig och sen är man redo att möta dagens utmaningar. Nej, det kan sätta igång redan halv sex fast väckarklockan inte ringer förrän kvart över... Eller precis i den där stunden när man hällt upp en mugg nybryggt kaffe. Och det går liksom inte att säga "vänta en liten stund, ge mig en kvart och sen kommer jag!".


Det är inte så att det är själva kaoset jag tycker är så jobbigt. Inte heller att barnen kräver att jag finns där för att fylla deras behov. Det är mer känslan av att inte styra över mitt eget liv som jag kan tycka är riktigt riktigt jobbig ibland. Känslan av att inte ens få tänka klart mina tankar innan jag måste flytta fokus till en annan människa.


Bilderna förresten, har ju inget direkt med inlägget att göra, men är en fin påminnelse om hur rikt livet också är med dessa små som lever så helt i nuet! Att vara med dem där på sekunden nu och känna alla känslor så intensivt är också en gåva som man ibland måste träna på att kunna ta emot.

Bilderna är tagna i somras i Majas fina trädgård vid Sofiero slott i Helsingborg. Ett jättefint utflyktsmål för både stora och små!

5 kommentarer:

Ylva sa...

Känner igen det där. Det är en ynnest att få gå på toaletten när man har småbarn... Alltid någon annans behov som kommer före.

Maria sa...

Jag känner igen mig mycket! Både härligt, men ibland urjobbigt! Just det där att inte få tänka klart sina tankar. Jag känner att jag har tusen tankar på G jämt som liksom svävar förbi och inte hinner sätta sig...

Karin hemochliv.blogg.se sa...

I hear ya!

hem ljuva hem- helena sa...

Jag tror aldrig att jag har hört någon förklara det så träffsäkert som du gör! Klockrent!
Det du beskriver omkring att alla ibland behöver hjälp exakt samtidigt och allas behov verkar vara lika akuta (i alla fall enligt deras egen uppfattning) det är något som man även kan känna när man jobbar på ett äldreboende och man är ensam personal på kvällen med ca 12 gamlingar. Då vill man också klona sig ibland!
Mina barn är fortfarande små de också men det senaste året har jag märkt en extremt stor skillnad i jämförelse med hur det var tidigare. De börjar bli alltmer självständiga och självgående nu (storasyster klarar t ex sina toabestyr helt själv nu, på tal om det)men i det mesta är de fortfarande helt beroende av oss.
Kram!!

♥ Fyra årstider sa...

Jag kommer precis ihåg det..som det var igår. När de blir större så är de överallt men man behöver inte se till dem hela tiden. Det är verkligen skönt. Ta hand om denna tid, stanna upp, sätt dig ner på golevt och lek..den här tiden och dagen komemr aldrig mer tillbaka.
Kram Lotta