Bröllopsdag!

I dag är det precis ett år sedan vi gifte oss. En strålande, gnistrande och vacker vinterdag på alla sätt och vis. Jag har aldrig tyckt att det var viktigt att gifta sig. Vad skulle en ring på fingret och ett gemensamt efternamn göra för skillnad, liksom? Men det gör det! Jag blev förvånad själv över hur stort det faktiskt kändes, i dag för ett år sedan, när vi stod i stadshuset tillsammans med våra barn och sa Ja! till varandra. Det är fint att vara gift. Det är det verkligen. Jag är så lycklig över att just vi är Vi!

Om att stanna upp

Vi tror ju ofta att det är de speciella händelserna som är de viktigaste i livet. Festen, helgen, semestern eller högtidsdagen. Vi planerar, drömmer, längtar efter och laddar för den där särskilda stunden när livet ska vara perfekt och vi bara ska njuta. Och visst är de viktiga! Fest och firande är kul och ofta precis så där ljuvligt som vi hoppas att det ska vara!

Men sen har vi ju de där vardagsstunderna också, som är minst lika viktiga och betydelsefulla. Och de är ju så många fler! Om vi bara stannar upp en liten stund och tittar oss omkring märker vi att de finns överallt, i stort och smått, stunderna av njutning och lycka. Vårt liv.

Ballongerna som ligger kvar efter födelsedagskalaset kan vara ännu roligare en gråmulen tisdagseftermiddag än på själva kalaset. Känslan av att svepa om sig morgonrocken när man kommer hem efter en dag på dagis och i den finna lugnet. Upptäckten att pastan går att trä på fingrarna så att fingrarna ser ut som långa häxnaglar. En perfekt sås till köttfärsbiffarna. Tillfredsställelsen i att komma i tid till jobbet utan att ha behövt springa dit en tidig morgon. Sucken av lättnad när tvååringen bara drar igång en halvhjärtad protest, mot en av alla dessa dagliga situationer som det måste protesteras om, och i stället börjar skratta och leka tittut under den alldeles för långa luggen.

En gång för många år sedan beklagade jag mig för en klok vän över att tiden bara rann iväg. "Varje kväll när jag ska sova tänker jag förvånat: är det verkligen kväll igen? Redan!" sa jag och min kloka vän svarade att "Testa att stanna upp lite då och då under dagen och sätt en flagga i just den stunden. På kvällen samlar du ihop flaggorna igen och då kommer du att märka att dagen innehållit så mycket". Och det funkar faktiskt! Hur man än väljer att märka stunden blir livet och dess innehåll så mycket mer påtagligt när man då och då stannar upp och gör en slags mental anteckning om vad som faktiskt är; här och nu. Alla de där små ögonblicken som annars bara hade försvunnit i en strid ström av minnen som aldrig fastnar och blir bestående.

En varm sommardag, långt innan jag hade det där samtalet med en vän, låg mamma och jag i solen på flotten i vattnet vid sommarstugan. Det kluckade lite av små vågor som slog mot träbrädorna underifrån. Kroppen var sval och våt av simturen dit och värmdes långsamt upp i solens värme. Om jag hade kikat lite skulle jag ha sett glittrande vatten, vårt "stora badberg" och grönska. En så vanlig, vardaglig och trygg syn som jag sett i hela mitt liv och som jag även nu kan se precis framför mig när jag sitter här vid datorn. Jag var nog ungefär tolv år. "Det här ska vi minnas på julafton" sa vi till varandra. Just då var livet så typiskt somrigt och alldeles alldeles perfekt.

Och bara för att vi sa så där, just den gången, minns jag fortfarande allting så tydligt. Vi har solat på den där flotten så många gånger både innan och efter men just den där stunden kommer jag aldrig att glömma. För att vi stannade upp och tog tillvara på det som var; just då och där. Vårt liv.

Fettisdagen

Ett helt fat med hembakade gräddiga semlor, små och naggande goda, till eftermiddagsfikat. Vips, och så var de borta!

Till nappfén

När man har fyllt fyra år då är det slut med napparna. Det finns ingen återvändo. Nappfén kommer och tar dom och ifall dom ligger i ett glas med vatten på köksbänken får man en guldpeng för varje napp. Det värsta är att nappfén tar napparna ändå, även om de inte ligger i ett glas, men då får man inga guldpengar. Tyvärr.

Det är inte lätt för en liten tjej som älskar sina nappar att sluta. Hon har helst haft flera stycken åt gången, samlat dem i olika väskor och haft dem i munnen väldigt mycket oftare än bara när hon ska sova. Vi har föreslagit några gånger senaste året att hon ska lägga napparna till nappfén (Lisa gav sina när hon var tre och ett halvt) men utan resultat. Vi beredde oss på några sömnlösa nätter och mycket gråt när det äntligen var dags.

Dagen efter sin födelsedag samlade vi tillsammans ihop alla nappar som gick att hitta. Hon fick välja glas och plockade en lång stund med napparna i burken tills hon slutligen vinkade hej-då till dem. Vi höll andan.

Lilltjejen däremot gick och lade sig och sov som en stock hela natten. Stormen vi befarat blev det ingenting med. Nu några dagar senare går det nappfria livet som en dans! Puh.

4 år!

Jag utmanade ju mig själv för ett tag sedan att göra ett inlägg här varje dag. Fast nu kom livet emellan och det har varit en hel massa av det som syns på bilderna här ovan. Vi har en 4-åring i huset! En alldeles ljuvlig och stor liten 4-åring! Då får datorn stå tillbaka lite och det är helt okej.

Och så kom mina föräldrar hit ett par dagar och jag har inte slagit på datorn på kvällen utan i stället lagt mig i soffan med huvudet i mammas knä och så har hon strukit mig över håret. En lång stund varje kväll. Åh, vad jag behövde få känna den där känslan av att släppa allt och vara den som blir omhändertagen av sin mamma! Blir man någonsin för stor för sådant?

Jag kanske inte kommer att göra ett inlägg här varje dag men så ofta jag har möjlighet och så ofta som det känns meningsfullt. Jag tycker om att ha en plats att stanna upp vid en liten stund, reflektera över livet och formulera ord kring det. Ett alldeles vanligt liv fullt av vardagliga och speciella ögonblick. Precis som allas våra liv! Det är roligt att se att så många börjar hitta hit. Extra roligt är det när någon tar sig tid och skriver några ord i en kommentar, det gör mig glad!

Vi ses snart igen!

Un café s'il vous plaît!

Jag hade såååå väldigt mycket hellre tagit en promenad genom Uzès gränder än kämpat med vagnen genom snömodden till Konsum idag. Så. Mycket. Hellre.

Supersura sunkmamman

Så här kände jag mig hela eftermiddagen: ooaaaaahhhh, grrrrrr, moooorrrr, aaaaahhhhhhh!!! Trött på snön som det inte går att köra vagn i. Trött på ungar som inte klär på sig. Trött på ungar som retar varandra. Trött och trött på att aldrig bli piggare fast jag sovit massor. Inträngd i ett hörn.

Och då skriker jag. Och barnen skriker. På mig och på varann. Vi är en skrikfamilj!

Ska man se det positivt så är det ju bra att alla känslor är tillåtna hemma hos oss och vi sopar inte konflikter under mattan... Fast det negativa är ju att man kan bli så trött på allt skrik. Få ont i huvudet och bli ännu argare. Speciellt när någon annan skriker!

Men sen tog pappan med sig tjejerna och slängde sopor och handlade på Konsum. Jag tog äntligen en dusch och tvättade håret (tofsen jag satte upp mitt på huvudet i förrgår kväll har fått sitta kvar och bilda något slags rufstufsfrisyr som verkligen inte gör en gladare!) och hela tiden lekte Emil så fint med sina grejer i lekhörnan bredvid. Jag fick det lilla andrummet jag så väl behövde. Ibland kan det lilla verkligen vara så avgörande.

Ska vi leka?

Det finns väl alltid saker man som förälder har dåligt samvete över. Ingen klarar allt och vi är nog många som ställer höga krav på oss själva som människor i allmänhet - och kanske som föräldrar i synnerhet. Ofta helt i onödan! Vi gör ju alla så gott vi kan och ofta räcker det så långt det behövs och mer därtill. Jag försöker att inte lida under samvetsoket utan se till det som är bra i stället och fokusera på det.

En sak jag är glad och stolt över är våra barns förmåga till kreativ och utforskande lek. De leker och leker och leker! De blir såklart osams ibland men allra mest leker de bara på och den ena leken leder till den andra. Jag hör hur de använder roller och händelser från något de sett på TV, läst eller upplevt och allt som oftast hör jag också mina egna ord i barnens mun - vilket kan göra mig både glad och ge mig en tankeställare!

Vi tillbringar mycket tid hemma. Tid som för barnen är helt fri att använda till lek, timme ut och timme in. Jag skulle ju kunna få dåligt samvete för att jag inte "drillar" mina barn och kör dem hit och dit till olika aktiviteter... Men jag tror att de faktiskt mår bra av all denna lektid hemma. Om de inte får leka nu när de är små när ska de då leka?

För sex år sedan

Så länge sedan. Så mycket som har hänt. Så mycket känslor, kärlek, lycka och slit. Älskade unge! 6 år idag - så stor och så liten på samma gång. Så många dimensioner som ryms i en och samma lilla kropp.

Det är fantastiskt på så många plan att skapa liv och sätta barn till världen. Först går man där med sin växande mage; drömmer, planerar, oroas och längtar om vartannat. Sedan finns plötsligt ett litet barn där. En ny liten människa som, trots att man burit henne inom sig, är en egen liten individ att upptäcka och lära känna. Helt sin egen! Och så väl som man sedan känner sitt barn, den relationen går inte att skapa på något annat sätt. Den kommer ifrån att finnas där dag och natt i såväl skrik och skratt som i frustration och nyfiken upptäckarlust. Att finnas där och stötta, hindra, peka ut vägen och följa med - allt i en ständig bergochdalbana! Det är sannerligen inte alltid lätt men åh! det finns inte heller någonting som går upp emot att få vara där och dela sitt liv med ett litet barn.

Förlåt mig, jag är lite sentimental... Men det är en stor dag idag! En sexåring i huset. Sex år. Wow!